ovärt är allt jag har att säga
ovärt. ovärt oooooväääääääärt.
vill ni veta vad som var ovärt för mig? jag ska berätta.
igårkväll så jobbade jag, kom hem kl 12.15 typ. fastnade framför marilyn mansons självbiografi och somnade ungefär vid 02.30 på morgonen trots att jag visste att klockan stod på 06.30. jag är så pass I-dont-give-a-fuck så att jag tänkte att dom timmarna i sömn skulle räcka för att jag skulle orka upp till arbetsförmedlingen där jag hade en föreläsning inbokad. när jag vaknade så trodde jag att jag på allvar hade blivit lobotomerad, fattade ingenting och jag stapplade mig in till köket där familjen satt och åt frukost. jag var helt borta.
bilturen in till stan var bara flax att jag varken dog själv eller dödade någon annan.
jag fick vänta (såklart) utanför arbetsförmedlingen i ca 20 min för att jag TROTS min lobotomerade hjärna är tidspessimist och åkte in alldeles för tidigt. "måste ju hitta parkering och så måste jag ju hinna gåååå hela 500 meter"
väl inne på arbetsförmedlingen satte föreläsningen på två fucking timmar igång. "äh, jag får ju lära mig något nytt iaf" nej det fick jag inte. dom sa ingenting jag inte redan visste. jag somnade en gång också, gud vad jag skämdes. jag gjorde den där ni vet när man lutar huvudet på handflatan och armbågen mot bordskanten och när armbågen glider ner så det slutar med en uppercut på sig själv? den var det.
när han (föreläsaren) helt plötsligt yttrr dom ljuvliga orden "tack för oss". jag tog mina prylar och drog snabbare än kvickt! köpte mig ett paket dextrozol och satte mig i bilen, sov 15 minuter och sen körde jag hem.
vill ni veta vad som var ovärt för mig? jag ska berätta.
igårkväll så jobbade jag, kom hem kl 12.15 typ. fastnade framför marilyn mansons självbiografi och somnade ungefär vid 02.30 på morgonen trots att jag visste att klockan stod på 06.30. jag är så pass I-dont-give-a-fuck så att jag tänkte att dom timmarna i sömn skulle räcka för att jag skulle orka upp till arbetsförmedlingen där jag hade en föreläsning inbokad. när jag vaknade så trodde jag att jag på allvar hade blivit lobotomerad, fattade ingenting och jag stapplade mig in till köket där familjen satt och åt frukost. jag var helt borta.
bilturen in till stan var bara flax att jag varken dog själv eller dödade någon annan.
jag fick vänta (såklart) utanför arbetsförmedlingen i ca 20 min för att jag TROTS min lobotomerade hjärna är tidspessimist och åkte in alldeles för tidigt. "måste ju hitta parkering och så måste jag ju hinna gåååå hela 500 meter"
väl inne på arbetsförmedlingen satte föreläsningen på två fucking timmar igång. "äh, jag får ju lära mig något nytt iaf" nej det fick jag inte. dom sa ingenting jag inte redan visste. jag somnade en gång också, gud vad jag skämdes. jag gjorde den där ni vet när man lutar huvudet på handflatan och armbågen mot bordskanten och när armbågen glider ner så det slutar med en uppercut på sig själv? den var det.
när han (föreläsaren) helt plötsligt yttrr dom ljuvliga orden "tack för oss". jag tog mina prylar och drog snabbare än kvickt! köpte mig ett paket dextrozol och satte mig i bilen, sov 15 minuter och sen körde jag hem.
Kommentarer
Trackback
