subhumangirl

Blod, svett och tårar är en perfekt sammanfattning för min vecka hos brandmännen, helt klart. Blod lite då och då när mina sköra fingrar måsta skruva, leta i små utrymmen osv. Svetten var en daglig kropssvätska, från kl 8 på morgonen till 4-5 på eftermiddagen. Tårarna kom när jag fick cellskräck i en syrgasmask med ögonbindel och i labyrinten vi fick gå i jättendal.

Men alltid, alltid när det var som jobbigast och när man tänkte: "hur fan tror dom att vi ska klara detta?!" så trodde dom på oss och när vi klarade av det omöjliga så fanns dom där med beröm och klapp på ryggen.

Jag har skrattat tills jag gråtit, jag har gråtit tills jag skrattat. Mina största fobier har blivit kastade i mitt ansikte, höjder, trånga utrymmen osv. Jag har druckit cacao cream 5-6 gånger om dagen, lärt mig otroligt mycket. Vi har ätit, druckit, sett, hört, kännt räddningstjänsten i 5 underbara dagar.

Jag önskar att det aldrig hade tagit slut. Om jag inte varit så otränad och så opepp på att träna upp mig så har jag lätt vilja bli brandman, speciellt med människorna som jag var med på praktiken. Bara bra människor!

Det känns så jävla surt att behöva gå tillbaka till läxor, måsten, press och tråkiga dagar i skolan när man har upplevt utmaningar varje dag, när man har längtat tillbaka fast man har träningsvärk ändå upp till öronen. SÅ ska det kännas, man ska vilja tillbaka. Som jag vill tillbaka till brandstationen.

---

I never felt so safe,
laying there on your sholder.
You are the rake.